2013-10-27
11:12:00
27-10-13
Idag är det en hel månad sen min fina farmor lämnade oss för evigt och jag kan ärligt säga att den här månaden har varit den värsta i mitt liv. Min farmor brydde sig alltid mer om alla andra runt om kring än sig själv. För henne var de så viktigt att alla alltid skulle må så bra som möjligt. Men jag tröstar mig varje dag med att farmor har haft ett fantastiskt liv och hon har rest träffat nya människor och gjort allt annat som har gjort henne lycklig. Min farmor har alltid varit en förebild för mig och jag har alltid sett upp till henne. Hon betydde så obeskrivligt mycket för mig, och hon är bara borta nu. Jag skulle göra vad om helst för att bara få en timme med min farmor, bara en timme till och kunna säga till henne hur mycket jag älskar henne och kunna tacka henne för allt hon gjort för mig genom hela mitt liv. Och ge henne en sista kram och känna hennes värme bara en gång till.
Alla säger att de kommer bli bättre och att de slutar vara så jobbigt efter ett tag men jag tvivlar så oerhört mycket att de någonsin kommer sluta vara jobbigt. Vissa dagar går de bra och jag är glad för då tänker jag på alla fina minnen och då kommer jag på mig själv att jag ler. Men andra dagar är de så jobbigt och idag och igår är sånna dagar. Den senaste månaden kan man lugnt säga ha varit en bergodalbana för mig. Jag har mycket roligt att se fram emot och jag borde vara glad för allt de men jag kan helt enkelt inte. De känns som jag har fasnat och jag kommer inte loss. Som att ett svart moln har slagit läger över mig och solen kommer aldrig mer skina. Livet känns just nu stormigt och mörkt och de känns som att inget kommer någonsin kunna ändra på den. Hoppas jag har fel. En månad de är allt som har gått, för mig känns de som en evighet.
